Torsdag.

Kära Cissi.
Härom veckan var jag och min allrakäraste Yasemin på utflykt i Ystad. Och vilken härlig utflykt det blev sedan! Tanken var att vi bara skulle åka någonstans med våra sommarkort och så blev det till Ystad. Och jag har väl aldrig direkt tänkt något speciellt om Ystad. Det är en stad som man tar båten till Polen från och där Camilla Göthberg bor. Punkt. Men så väldigt överraskad jag blev! En sådan pittoresk och kär liten stad, Cissi! Vi knallade runt på loppisar, marknader, små bakgårdar och inredningsbutiker. Så vårt egentliga mål, som var Olof Viktors, missade vi helt... Men lika bra var det.

Två favoriter: Yasemin Söderberg Stjärt och stockrosor.

Tisdag.

Kära Cissi.
Apropå konserter så såg jag Robyn på Sofiero och blev då väldans snabbt påmind om hur bra det är med konsert på Sofiero. Robyn var bra, det var ju trots allt Robyn, och bara det faktum att jag faktiskt såg henne gjorde ju ganska mycket (till skillnad från Slagthuskonserten i vintras). Men det hade kunnat vara vem som helst som spelade för konserter på Sofiero vid rätt väderlek är bäst i hela världen. Det var picnic och vin (något för mycket), trevligt sällskap och en bra Robyn. Jag var dessvärre alldeles för bekväm för att ta några bilder på Robyn så det får bli en liten en på konsertsällskapet istället:

Måndag.

Kära Cissi.
Sedan jag kom hem från Polen har det varit full rulle; konserter, sommarkalas och små saker som Folktandvården i Höganäs.
Polen var dock fantastisk, alldeles för kort (som det ofta är med fina äventyr) och väldigt... kulinariskt (läs: jag har aldrig ätit så mycket under en knapp vecka som denna). Mormor lagade den godaste maten och morfar lurade i mig extra av allt. Jag erkänner villigt att jag allt som oftast inte direkt var svårflörtad, men även när man verkligen inte orkade mer lyckades morfar.
Jag hängde en del med stackars farmor som spenderade större delen av min vistelse på sjukhuset efter en gallstensoperation. Men vi hade det ganska trevligt ändå, gick små promenader och skvallrade.
Och med min numera vuxna kusin (som i min hjärna för alltid kommer vara någonstans mellan 3 och 6 år gammal) pratade och skrattade och tramsade jag och jag har aldrig saknat Polen och världens finaste släktingar som efter den här veckan. Jag saknar de faktiskt något oerhört.

48 år tillsammans och mormor kallar fortfarande morfar för "min kille". Det tycker jag är ganska fint.

Så glada och fina!

Min lillkusin till höger är allt en liten spillevink. Vi trixade i poolen (hon trixade i poolen och jag tittade på), byggde pärlplattor och gungade i hängmattan. Hennes lilla väninna var också ganska kul. Lite pittögd, artig till bristningsgränsen men ändå ganska rar.