Måndag.

Kära Cissi.
Sedan jag kom hem från Polen har det varit full rulle; konserter, sommarkalas och små saker som Folktandvården i Höganäs.
Polen var dock fantastisk, alldeles för kort (som det ofta är med fina äventyr) och väldigt... kulinariskt (läs: jag har aldrig ätit så mycket under en knapp vecka som denna). Mormor lagade den godaste maten och morfar lurade i mig extra av allt. Jag erkänner villigt att jag allt som oftast inte direkt var svårflörtad, men även när man verkligen inte orkade mer lyckades morfar.
Jag hängde en del med stackars farmor som spenderade större delen av min vistelse på sjukhuset efter en gallstensoperation. Men vi hade det ganska trevligt ändå, gick små promenader och skvallrade.
Och med min numera vuxna kusin (som i min hjärna för alltid kommer vara någonstans mellan 3 och 6 år gammal) pratade och skrattade och tramsade jag och jag har aldrig saknat Polen och världens finaste släktingar som efter den här veckan. Jag saknar de faktiskt något oerhört.

48 år tillsammans och mormor kallar fortfarande morfar för "min kille". Det tycker jag är ganska fint.

Så glada och fina!

Min lillkusin till höger är allt en liten spillevink. Vi trixade i poolen (hon trixade i poolen och jag tittade på), byggde pärlplattor och gungade i hängmattan. Hennes lilla väninna var också ganska kul. Lite pittögd, artig till bristningsgränsen men ändå ganska rar.